vi drömde om något som inte fanns
men det finns fortfarande tid att ta igen
så om man får en andra chans
ska man ta den
eller?

Nu har jag vatt sjuk i en vecka. döda mig.

Sitter i skolan, har håltimme innan datakunskapen som får mig att vilja gräva ner mig. Jag orkar inte med den, tur att det är sista lektionen idag i alla fall. Har slingat håret idag, men jag vet inte om jag är nöjd eller inte.. I don't know. Är helt tom inom mig idag, inga känslor, inga tankar, bara.. trött.

Idag är en bra dag, ganska dryg men ändå bra. Jag känner mig helt nykär i min fina pojkvän. Men jag har ingenting att göra, och det är skola imorgon igen. Jag vill inte till skolan mer. Som tur är så är det sommarlov om två veckor i alla fall. Även om mina inlägg blir ganska deprimerande så betyder det inte att jag är deprimerad. För det är jag inte, inte längre. Jag uttrycker mina tankar och känslor, men jag går runt med ett leende på läpparna.

Jag är rädd för döden
Tänker på det ibland
Men när man får känslan
Vet ni vilken jag menar?
Den där känslan få man vet
Då man vet att efter döden så är det inget
När man dör så är man död
Man kan inte ens tänka att allt är över
Det är bara slut
Ett slut som man inte ens får avsluta

Eller vad händer egentligen efter döden?
Finns det någon som vet det?

En tråkig dag idag. Det regnar som aldrig förr och jag har huvudvärk. Måste plugga, men jag vill inte.

Finns så mycket som jag vill just nu, men får inte någonting av det. Jag vill sova, jag vill på konsert, jag vill ut, jag vill vara med min pojke, jag vill ha godis, jag vill slippa tänka på alla problem.

Jag vill må bra.

Med honom skulle jag kunna rädda världen.
För om han ger mig den här svagheten utan honom,
fatta stryrkan om vi var tillsammans.

Vaknade av smärtan i natt.
Ensam låg jag i fosterställning.
Smärtan inom mig ville ut.
Jag ville sova, men det gick inte.

Finns det någon mening med att finnas här? Var det bara en olycka att jag hamnade här? Var det en ren slump att det var just jag, utav alla de där miljoners spermier som simmade fram den där enda gången? Eller är det ödet att jag är här? Har jag någon mening att utföra på jorden? Det kanske inte funkar nu, allt är bara ett jävla helvete. Det är inte skönt att leva, men det kanske det inte ska vara?

Men vi måste vara kvar. Vi måste utforska morgondagen och vi måste se framåt. Vilka möjligheter som finns. Allting är möjligt. Vi kan resa jorden runt utan någon speciell mening, eller några pengar som inte finns. Vi kan hitta den vi älskar, och tro det eller ej, som älskar oss tillbaka. Jag kan föda barnet som är mitt, mitt eget älskade barn. Du kan gifta dig på en klippa i alperna eller precis i hoppet när du hoppar bungyjump. Vi kan lära oss att livet inte är om mat eller kampen emot dem. Allting är möjligt.

Även fast allt suger. Trots att tanken på din kropp gör att du vill döda dig själv, trots att du känner att ingen älskar dig, trots att den du älskar av hela ditt hjärta inte bryr sig om dig så måste vi vara kvar.
För någon gång så måste allt bli bra.

Till en början kommer detta vara min anonyma blogg. Jag vill inte att du ska veta vem jag är. Här ska jag kunna skriva precis vad jag känner - utan att jag får en massa onödiga kommentarer.